Taktiska genidrag eller bondröta
Siggi Jonsson gjorde ett drag igår och överraskade genom att sätta Daniel Sjölund på topp och starta med Mattias Jonson på mittfältet. Motivering var att han ville ha mer fart i löpningarna på topp och Sjölund gjorde ju vad han skulle. Mattias Jonsson tvingdes ju utgå. Tyckte annars att tanken att ha honom till höger på mittfältet var ett smart drag för att få med honom mer i spelet. Men tydligen var det bara en bieffekt av att Sjölund skulle spela forward. Amoah hoppade in istället för Jonson och jag trodde inte det skulle funka så pass bra som det gjorde.
Nu spelade yttermittfältarna en ganska liten roll igår. Alla mål kom rakt framifrån och inläggen var lätträknade och kom då oftast från ytterbackarna. Paradoxalt nog var det AIKs avsaknad av kantspel som gjorde att Djurgården kunde vinna mittfältsmatchen centralt i banan. Genom att AIKs yttermittfältare aldrig hotade Djurgården kunde DIF helt koncentrera sig på att skapa numerärt övertag centralt och på så vis äga centrallinjen. Det avgjorde enligt mig matchen.
Det skrivs en del om det taktiska spelet efter gårdagens stockholmsderby. Norling hyllades ju förra året för att han ständigt överraskade motståndarna. Som jag konstaterar i senaste inlägget så tror jag mest han överraskar sina egna spelare i år. ALLA lag möter AIK med Hammarbys framgångsrecept från förra året. Hög press. Det syns att AIKs spelare tycker det är jobbigt när de inte får tid på sig. Trots det vägrar Norling att ändra spelet.
Han ska ha cred för att han tror på sin spelidé och håller fast vid sin övertygelse. Frågan är om spelarna tror på hans idéer och det är faktiskt det som är det viktigaste.
Elfsborgs Magnus Haglund, det andra geniet från förra året, vägrade länge spela med två forwards trots experternas övertygelse. Senast mot Hammarby ställde han plötsligt upp med två anfallare och Elfsborg spelade sin bästa fotboll på hela säsongen under stora delar av första halvlek. Denna dominans berodde dock inte så mycket på M. Svensson och Keene på topp utan snarare på att mittfältarna, framförallt Ishizaki och Holmén, sprang, kämpade och slet som galna.
